Änglarna vakar över oss!
Alla känslorna på en och samma gång
Vissa perioder är jobbigare än andra.
Vissa dagar är jobbigare med.
Halvåret som går vid okt-mar är värst.
I alla fall för mig, det blir så mycket känslor på en och samma gång.
Oktober börjar = mörkret börjar.
Man deppar ner sig lite mer, gillar inte mörkret, men försöker ändå se det positiva. Julen..
Snart är det jul och jag älskar jul, men så kommer nackdelen.. Pappa saknas ju.
Ingen jul utan hela familjen, lite så känns det.
Men innan det så är det ju allahelgona dagen, mycket fint på kyrkogårdarna.
Var hos pappa i lördags och tände ljus, Han fick 4 stycken, en från mig,lillebror,S och Ewe.
Det är ju lite svårt att inte kunna förklara för Ewe ännu, varför hon har en mormor men ingen morfar. Men det kommer, tyvärr.
Och nu på söndag är det farsdag, vi får fira farsdag vid en kyrkogård (typ så är det).
Den 16dec kommer pappas 50års dag.
Tänk, vilket kalas vi skulle haft.
(Även fast han aldrig hade velat de) haha, typiskt pappa.."behövs inte" "inga paket"
Alla adventsdagar, och inte tala på julafton. Sen nyår, och dagen då han dog.
Sen kommer allas födelsedagar som han missar, alla hans barnbarns födelsedagar/studenter/roligheter
Näe, allt detta mörker och alla dagar som kommer nu, det är de svåraste på hela året.. Speciellt julafton.
Onsdagen den 11 Februari 2009
Jag var 19 år.
Höggravid och lycklig.
Allt gick snabbt..
Från lycka till värsta mardrömmen.
Vad hände, och varför?
Mycket vill man glömma, mycket är som ett svart moln.
Saker man inte kommer ihåg och saker man inte vill komma ihåg.
Två hjärtan som plötsligt blir ett krossat hjärta,
ensamt och lämnad.
Lämnad på grund av en anledning vi aldrig kommer få reda på.
Aldrig svar på våran fråga.
Det finns bara en fråga..
VARFÖR?
Varför utsätta andra för denna saknad,
varför utsätta sig själv för det hat man får tillbaka
varför utsätta någon annan för att bli lämnad,
varför utsätta sig själv för att bli ensam kvar?
Det fanns inte mycket att göra,
det vet vi alla.
Det finns mycket, "tänk om"
men det går inte tänka om, man måste tänka nu.
Vi vet alla vad som hänt och vi måste tänka framåt.
Vi vet att det är det som för oss vidare.
Vi är vuxna, vi går bara framåt.
Vi ser de ljusa i livet.
Vi börja från ett svart moln,
nu börjar det bli gråare.
Snart är det vitt
och vi har gått vidare,
så mycket vi kan.
(Varför?) är en evighet.
Och saknaden är en evighet.
Jag vet vi kommer älska dig.. i all evighet.
2 Filmer av mig
Här kommer två klipp jag gjorde för 3 och 2 år sedan.
Nu på lördag är det alltså 3 lååånga år som gått.
Va fort allt går, och minnen kommer och går.
Samma med tankarna, ibland vet man inte vart man ska ta vägen.
Jag förstår inte hur människor faktiskt klarar sig igenom allt sånt här...Vad starka alla är ändå.
Det tänker vi inte så mycket på faktiskt, att folk har varit med om så mycket mer, men klarar det så bra.
Du är stark <3
Världens bästa!
Saknaden är STOR
Jag avskyr denna enorma saknaden som kommer dagligen.
Den är så otroligt jobbig..
Jag saknar dig pappa, som fan!!! Jämt, dagligen, för alltid!
Välkommna
Hel konstigt
Känns SÅ jäkla konstigt. (de skriver ja jämt känns det som) men varje gång ja tittar på bilderna på pappa blir det helt knäppt i huvudet. Ni som förlorat någon närstående kanske förstår hur ja menar? Lite som den känslan när man tänker så mkt på va som händer efter döden.. Man liksom förvirrar sig in i en konstig tanke o man blir helt konstig i huvudet. Haha låter kanske lite knepigt.. Men ja, några vet nog vad ja menar :)
Men ja får så ibland när ja ser bilder på han, den där ovissheten då ja inte fattar hur han kunde försvinna sådär snabbt.
Människan e ju inte beredd på att nära helt plötsligt dör.
De kom så hastigt, o de tar en jäkla lång tid innan man faktiskt fattar.
Tror inte ja fattat ännu, känns ju ändå
Inte som de snart var 3(!!!!!!!) år sedan han mördades.
Var det verkligen så länge sedan ja såg honom sist..?
Söndagen den 8 februari 2009 var sista gången ja krama pappa. Jag var gravid, i 6/7 månaden.. Han va glad, skulle bli morfar för 3:dje gången.
3 dagar senare mördades han, helt utan anledning..
FAN!
Känsliga dagar
Grattis fina pappa!
Idag skulle min underbara pappa fått fylla 49år!! Men hann han aldrig så långt, han blev 47.. Någon tog hans liv alldeles för tidigt. Och jag kan inte hålla tillbaka tårarna denna dag. Konstig nog för det gör lika ont när ja tänker på honom i morgon.. Men när han inte finns vid sin födelsedag eller på julafton så kan ja inte sluta gråta. Just dessa dagar e nått snäpp värre.. Kan man säga så? Helheten i sig är ju fruktansvärd men ja..Dessa dagar.
Vi ska bort till minneslunden sen, tända ljus, säga grattis och gråta lite till.
Jag älskar dig pappa, alltid!
Grattis på din födelsedag fina ängel!
Saknar
Vad man kan sakna en människa, fy så jobbigt allt plötsligt blev.
Fan va ja saknar dig!
Alltid
Pappa kallade mig ofta Jenkapenka..
Ibland så
Ibland är det som "vanligt", fast det aldrig direkt kommer bli det till 100%.
Men ibland går det inte att inte tåras utav de där blickarna man får, av Ewelina tex. Ja vill att han ska se, uppleva o få skratta med oss, åt oss och åt Ewelinas goa saker hon har för sig. En liten del inuti mig dör, varje gång ja vet att han aldrig får uppleva det vi får. Att han aldrig får träffa oss eller sina barnbarn.
Jag har inte direkt förstått mig på döden. Ja visste att den fanns o att de händer alla tillslut.
Men ja visste inte att den va så nära. Och det är inte förrens någon nära dör, som man börjar inse va döden verkligen är. Det är något sjukt och hemskt som händer var dag.
Jag saknade dig pappa, i fredags.
Jag vet, innerst inne, att du fanns där ibland oss. Även fast ingen kunde se dig, vet ja att du följde våra steg.
De flesta satt där, med sina "hela" familjer, men vi saknade en bit.
Ja hade velat att du skulle se farmor o farfar så lyckliga, på riktigt. Fått uppleva det med oss, det gör ont att inte du kan det på samma sätt.
Vissa kan undra " varför gråter du inte?"
Det gör jag, inombords... Varje dag.
Mitt hjärta värker..
Jag har börjat komma in i en period där det är helt tomt..
de där som man hade i början " lever han inte" " har han blivit mördad".
Vissa dagar är faktiskt sånna då ja tror att han fortfarande lever..
tills jag kommer på mig själv att - Ne de gör han ju inte!
Man ser bilder och det känns som det var igår..
det känns som detta är nu.
Men det känns ju även att det är han jag inte kommer få se igen..
Helvete!!
Dagarna kommer igen då jag börjat tänka " är detta verkligen sant?"
Det är jobbigt, varför ska de börja om på nytt?
Jag mår redan dåligt som det är.. varför?
Varför är det alltid att man inte fattar vad personen betyder förrens personen är borta?
Ännu en julafton utan dig..
Detta året var inte lika hemskt som första!
Denna gången tänkte jag faktiskt inte så mycket på det, utan ägnade tiden åt alla andra!
Men de dagar då ja tänker på dig blir det jobbigt.
Det gör ont och det känns verkligen i hela kroppen.
Jag gråter sällan, jag har nog gråtit för lite..
Men när jag väl gråter blir det alldeles för mycket tårar och det blir bara jobbigt.
Därför behåller jag mina tårar och tar det när jag orkar!
Jag orkar inte just nu, jag klarar det fortfarande inte och ibland när jag är ensam tittar jag på videon jag gjort.
Då kan ja få gråta lite..
Det är jobbigt, verkligen och de dagar man inte tänker på dig så får man skuldkänslor, bryr jag mig inte?
Jo, jag bryr mig mer än alla tror, jag visar det inte för någon helt enkelt, jag lägger på mig för mycket och när jag som sagt är själv så släpper jag allt och får gråta hur mycket jag vill.
Jag vill inte visa andra att jag e svag, jag vill vara stark.
I Ewelinas ögon och i min familjs ögon.
Jag vill inte vara den som gråter hela tiden bara för att ja helt plötsligt tänker på pappa.
Det händer ofta att jag tänker på dig.
Allt för ofta för att jag ska klara det någorlunda.
Men konstigt nog gör jag det bara..
Tiden läker inte alla sår..
den kommer aldrig läka såret i mitt hjärta
den kommer aldrig att vara hel
Huset till salu
Nu ligger mammas och pappas hus ute till salu, det känns de gör det.
Det kan jag inte förneka, men man måste gå vidare.
Jag har ju själv ett eget hus så varför bli ledsen?
Jag bo ju inte där längre, men minnena gör..
Det finns SÅ många minnen där, jag har ju bott där i ca 18 år, nu ä jag 21 och ha inte bott hemma på tre år..
Ändå känns det jobbigt.
Lite utav minnena finns ju i huset, men de mesta bär man med sig.
Och lite som ett uppslagsverk kan man bläddra dit man vill minnas, komma ihåg och bevara.
Jag tar nu mitt "uppslagsverk" lägger det i mitt minne och går vidare..
Vi går vidare, med uppslagsverket i högsta hugg!
Hejdå, farväl.. kanske vi syns igen, kanske inte.
Men mitt barndomshus kommer du alltid att vara.
Låt oss gå vidare och bara minnas!
"Änglavakt"
När morgonens sol genom rutan smyger, glad och försiktig,
likt ett barn som vill överraska tidigt,tidigt en festlig dag.
Då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag.
Ty dagen är du.
Och ljuset är du.
Solen är du.
Och våren är du.
Och hela det vackra, vackra väntande livet är du!