Vissa dagar är ju verkligen så mycket känsligare. I förrgår var en sådan dag, då allt jag tittade på påminde mig om pappa, verkligen in i minsta detalj. Jag hitta nått som hela tiden kunde kopplas till pappa. Att bara skriva om det nu är rätt ledsamt, blir ju tårögd direkt. Jag är väldigt väldigt rädd för döden, ja det är jag. Och det har blivit SÅÅ mycket värre sen jag fick barn, man vill ju för alltid leva för sitt/sina barn. Få va odödlig ungefär.. Men de kommer ju aldrig ske, och tanken gör mig ledsen. För jag älskar människorna runt mig, jag vill föralltid leva med dom. Ni är bäst, alltid!