Jag avskyr denna enorma saknaden som kommer dagligen.
Den är så otroligt jobbig..

Jag saknar dig pappa, som fan!!! Jämt, dagligen, för alltid!

Känns SÅ jäkla konstigt. (de skriver ja jämt känns det som) men varje gång ja tittar på bilderna på pappa blir det helt knäppt i huvudet. Ni som förlorat någon närstående kanske förstår hur ja menar? Lite som den känslan när man tänker så mkt på va som händer efter döden.. Man liksom förvirrar sig in i en konstig tanke o man blir helt konstig i huvudet. Haha låter kanske lite knepigt.. Men ja, några vet nog vad ja menar :)

Men ja får så ibland när ja ser bilder på han, den där ovissheten då ja inte fattar hur han kunde försvinna sådär snabbt.
Människan e ju inte beredd på att nära helt plötsligt dör.
De kom så hastigt, o de tar en jäkla lång tid innan man faktiskt fattar.
Tror inte ja fattat ännu, känns ju ändå
Inte som de snart var 3(!!!!!!!) år sedan han mördades.
Var det verkligen så länge sedan ja såg honom sist..?
Söndagen den 8 februari 2009 var sista gången ja krama pappa. Jag var gravid, i 6/7 månaden.. Han va glad, skulle bli morfar för 3:dje gången.

3 dagar senare mördades han, helt utan anledning..

FAN!