Rörd av låtar, tårar som rinner! Jag kan känna en svag vind i mitt hår, alldeles ensam står jag på en strand!
I väntan på att du ska komma tillbaka, tillbaka till verkligheten! Den onda,kalla, tråkiga verkligheten, ingenting kommer ju bli som det varit! Alltid ett tomrum som kommer vara fylld med tystnad, tystnad som syns från långa vägar. Jag kommer ihåg den sista kramen, varm, mjuk och alldeles kärleksfull, det var den allra sista kramen jag fick av dig, 2 dagar innan du dog, och jag är glad att ja tog den kramen som du gav, jag tog in den i mitt hjärta och tänker spara den där, ta fram den när ja känner mig ensam, kall och rädd! Det kom som en chock, jag kunde inte andas, du var död, mamma skrek i telefonen.. syster skrek i telefonen! Jag fick vänta, några timmar innan ja fick komma till alla andra, som försökte förstå vad som hade hänt! Vad hade hänt? vad har hänt? Allt blir som ett stort hål, ja vill inte minnas, men jag kommer alltid göra det! Det mörka, det som aldrig händer en själv.... det som man läser om i tidningen, man lider med andra. Nu lider andra med oss, en ängslan utan slut, en början i det som var då, det börjar om från början.. NU!
Men jag vill inte, det går inte, det får inte.. inte nu, inte idag, inte imorgon, ALDRIG!

Varför? Varför? Varför? Frågan utan svar, tiden som går sakta men fort. Den vill inte spara, den vill bara passera, men inte utan dig, jag passerar inte dagar utan att få tänka på dig. Jag kan inte passera utan dagar utan att tänka på dig, det är ett måste, ett måste för att kunna gå vidare! Vi måste vidare, även ifall sorgen hinner ikapp de dagar man inte orkar skynda sig på. Allt för att få verkligheten verklig.