Det känns sjukt, sjukt att behöva tända ljust åt sin pappa, som är död...
Det känns sjukt med tanken på HUR han blev dödad..
Det känns sjukt att veta att någon ville mörda han..
Det känns sjukt att denna person gjorde det...
Det känns sjukt att man umgåts med den personen...
Det känns sjukt att pappa är död..

Det är mycket tankar som flyger omkring, mycket nu när julen närmar sig. Som sagt, första julen utan pappa..
Jag skulle vilja göra så mycket för alla som är ledsna, för min familj, för mamma, släkt..
Jag önska, så som många andra att pappa levde igen. Att tända ljus vid minneslunden var jobbigt, och det är jobbigt, det kommer jämt vara jobbigt. Vad jag än gör tänker ja på pappa, jag vill göra saker som min pappa velat att ja skulle gjort, bra saker och fina saker, mot min familj och andra. Jag vill att pappa ska vara stolt för det jag gör och det jag har. Att kunna förutspå framtiden är omöjligt, men jag önska att ja hade den gåvan. Det finns så mycket man ångrar och så mycket man vill få gjort, saker som man önska att man kunnat göra den dagen då du försvann från oss. Men gjort är gjort, jobbigt att säga, vi kan inget annat göra än att förstå varandra och aceptera våra fel. Ingen är bäst och ingen är sämst, vi är alla lika och vi behöver sörja ibland.
Tiden läker alla sår är något som inte stämmer, det vet jag nu. Det här kommer aldrig läka, det vet jag.
Även fast det kommer bli lättare och lättare (förhoppningsvis) så kommer de ALDRIG läka, såret som inte syns på utsidan men som finns där inne.. Även fast ja har lust att bara sy ihop såret och låta det vara ibland så kommer det aldrig funka i längden, det kommer ta ett tag att läka.. inte helt men en bra bit..

Jag älskar dig pappa, idag, imorgon, föralltid!