Jag var 19 år.
Höggravid och lycklig.
Allt gick snabbt..
Från lycka till värsta mardrömmen.
Vad hände, och varför?

Mycket vill man glömma, mycket är som ett svart moln.
Saker man inte kommer ihåg och saker man inte vill komma ihåg.
Två hjärtan som plötsligt blir ett krossat hjärta,
ensamt och lämnad.
Lämnad på grund av en anledning vi aldrig kommer få reda på.
Aldrig svar på våran fråga.
Det finns bara en fråga..
VARFÖR?

Varför utsätta andra för denna saknad,
varför utsätta sig själv för det hat man får tillbaka
varför utsätta någon annan för att bli lämnad,
varför utsätta sig själv för att bli ensam kvar?
Det fanns inte mycket att göra,
det vet vi alla.
Det finns mycket, "tänk om"
men det går inte tänka om, man måste tänka nu.
Vi vet alla vad som hänt och vi måste tänka framåt.
Vi vet att det är det som för oss vidare.
Vi är vuxna, vi går bara framåt.
Vi ser de ljusa i livet.

Vi börja från ett svart moln,
nu börjar det bli gråare.
Snart är det vitt
och vi har gått vidare,
så mycket vi kan.





(Varför?) är en evighet.
Och saknaden är en evighet.
Jag vet vi kommer älska dig.. i all evighet.

Här kommer två klipp jag gjorde för 3 och 2 år sedan.
Nu på lördag är det alltså 3 lååånga år som gått.
Va fort allt går, och minnen kommer och går.
Samma med tankarna, ibland vet  man inte vart man ska ta vägen.
Jag förstår inte hur människor faktiskt klarar sig igenom allt sånt här...Vad starka alla är ändå.
Det tänker vi inte så mycket på faktiskt, att folk har varit med om så mycket mer, men klarar det så bra.
Du är stark <3

Världens bästa!