Vad man kan sakna en människa, fy så jobbigt allt plötsligt blev.

Fan va ja saknar dig!

Pappa kallade mig ofta Jenkapenka..

Ibland är det som "vanligt", fast det aldrig direkt kommer bli det till 100%.
Men ibland går det inte att inte tåras utav de där blickarna man får, av Ewelina tex. Ja vill att han ska se, uppleva o få skratta med oss, åt oss och åt Ewelinas goa saker hon har för sig. En liten del inuti mig dör, varje gång ja vet att han aldrig får uppleva det vi får. Att han aldrig får träffa oss eller sina barnbarn.

Jag har inte direkt förstått mig på döden. Ja visste att den fanns o att de händer alla tillslut.
Men ja visste inte att den va så nära. Och det är inte förrens någon nära dör, som man börjar inse va döden verkligen är. Det är något sjukt och hemskt som händer var dag.

Jag saknade dig pappa, i fredags.
Jag vet, innerst inne, att du fanns där ibland oss. Även fast ingen kunde se dig, vet ja att du följde våra steg.
De flesta satt där, med sina "hela" familjer, men vi saknade en bit.
Ja hade velat att du skulle se farmor o farfar så lyckliga, på riktigt. Fått uppleva det med oss, det gör ont att inte du kan det på samma sätt.

Vissa kan undra " varför gråter du inte?"
Det gör jag, inombords... Varje dag.