Nu ligger mammas och pappas hus ute till salu, det känns de gör det.
Det kan jag inte förneka, men man måste gå vidare.
Jag har ju själv ett eget hus så varför bli ledsen?
Jag bo ju inte där längre, men minnena gör..
Det finns SÅ många minnen där, jag har ju bott där i ca 18 år, nu ä jag 21 och ha inte bott hemma på tre år..
Ändå känns det jobbigt.
Lite utav minnena finns ju i huset, men de mesta bär man med sig.
Och lite som ett uppslagsverk kan man bläddra dit man vill minnas, komma ihåg och bevara.
Jag tar nu mitt "uppslagsverk" lägger det i mitt minne och går vidare..
Vi går vidare, med uppslagsverket i högsta hugg!

Hejdå, farväl.. kanske vi syns igen, kanske inte.
Men mitt barndomshus kommer du alltid att vara.

Låt oss gå vidare och bara minnas!