Hurt!
Seems like it was yesterday When I saw your face You told me how proud you were, But I walked away If only I knew what I know today Ooh, ooh I would hold you in my arms I would take the pain away Thank you for all you've done Forgive all your mistakes There's nothing I wouldn't do To hear your voice again Sometimes I wanna call you But I know you won't be there Oh, I'm sorry for blaming you For everything I just couldn't do And I've hurt myself by hurting you Some days I feel broke inside But I won't admit Sometimes I just wanna hide 'Cause it's you I miss And it's so hard to say goodbye When it comes to this, ooh Would you tell me I was wrong? Would you help me understand? Are you looking down upon me? Are you proud of who I am? There's nothing I wouldn't do To have just one more chance To look into your eyes And see you looking back Oh, I'm sorry for blaming you For everything I just couldn't do And I've hurt myself, oh If I had just one more day I would tell you how much that I've missed you Since you've been away Ooh, it's dangerous It's so out of line To try and turn back time I'm sorry for blaming you For everything I just couldn't do And I've hurt myself.. By hurting you
Bästa ängel
Svar!
"Varför hörde din mamma och syster inte av sig till dig innan? Förmodligen för att de inte tänkte klart (de var ju i chock) men ändå?"
Svar: Pappa blev mördad inne i vårat hus och telefonen var inne i huset, ingen fick ju vara där inne, antagligen hade ambulans personalen gått ut med telefonen när den ringde. Och vi fick reda på det ungefär samtidigt, för mamma och syster kom med bilen några minuter efter allt hade hänt, eftersom de hade varit på jobbet, så ja läste ju allt samtidigt ungefär, ja man hamnar i en chock där man inte tänker på allt på en gång, allt gick ju så snabbt,fruktansvärt snabbt.. endast några minuter.
Svar: Pappa blev mördad inne i vårat hus och telefonen var inne i huset, ingen fick ju vara där inne, antagligen hade ambulans personalen gått ut med telefonen när den ringde. Och vi fick reda på det ungefär samtidigt, för mamma och syster kom med bilen några minuter efter allt hade hänt, eftersom de hade varit på jobbet, så ja läste ju allt samtidigt ungefär, ja man hamnar i en chock där man inte tänker på allt på en gång, allt gick ju så snabbt,fruktansvärt snabbt.. endast några minuter.
Dagen då det hände
Jag hade sedan dagen innan varit barnvakt åt systers minsta barn. Vi hade precis kommit in efter lek ute i snön och jag började laga mat, medans jag vänta på att maten skulle ja läsa tidningen på internet som ja brukade göra! Klockan var runt 16.20. Första jag läste var nått liknande med : Man skjuten på parkgatan..
PARKGATAN? Där bor ju mamma och pappa.. det fanns inga bilder bara text. Systerdotter låg och kolla på tvn, jag ringde hem till mamma och pappa.. mamma svara tror ja, sedan fick ja prata med min äldsta syster.. jag fatta inte först, då uppfattade ja inte direkt va de sa, de har börjat komma tillbaka nu. - LÅS DÖRREN, STANNA INNE, PAPPA ÄR DÖD!!! Var några utav de ord ja kommer ihåg..
Jag var gravid, i vecka 29/30 nått. Jag ringde Simon som var påväg hem från jobbet, fick panik, sprang in i sovrummet så ja inte skrämde systerdotter.
Han trodde det hade hänt något med bebisen i magen, han fick panik. Jag sa till han att han bara skulle komma upp till lägenhete så fort som möjligt. Så kom han hem och jag berätta vad som hade hänt.
Tittade igen på internet, de stod : Man skjuten i buken. Så ja trodde att pappa skulle klara sig, jag var säker på det. Även fast jag precis hade hört syster säga att pappa var död, men det fanns väl inte i min värld.
Sedan uppdatera ja sidan, då dök bilden upp.. bilden på deras hus, med mammas och pappas bil insvängd upp på grusplätten som de har framför huset, poliser, ambulanser. Simons föräldrar kom hem till oss, vi ringde polisen och de kom. Mördaren var fortfarande på fri fot och de hade ingen aning om var han var, så vi var tvungna att stanna hemma så han inte var ute efter någon annan. Poliserna var tvungna att vänta på klartecken så de kunde åka till brålanda med oss. Vi åkte runt 7-8 tror ja. Kom till brålanda och alla var samlade i brandkårensövervåning, pappa var brandman. Så de var släkt där, präst, någon hjälporganisation och pappas arbetskompisar. Det var hemskt, fick syn på mamma och då brast allt, jag hade gråtit innan men i chock, och när såg mamma var det helt andra känslor som kom. Det gjorde ont, fruktansvärt ont i kroppen. Eftersom mördaren fortfarande inte var fast så skulle vi få bo på hemlig plats, ifall att. Vi åkte med ill fart med polisbil till Quality hotel i vänersborg och sov där, utanför våra dörrar satt poliser och vakta hela tiden. Dagen efter runt 12 på förmiddagen fick vi reda på att de tagit fast mördaren, i mellerud, vilken lättnad det var.Vi visste inte hur pappa hade dött riktigt, vi fick komma in i huset efter någon vecka tror ja. det lukta fan och var hemskt.
Den 19 februari fick vi säga hejdå till pappa, i "dödsrummet" vid NÄL. Många hade sagt innan att han skulle vara lite vit, inte så farligt. Men det var hemskt, riktigt hemskt. Han hade ju massa sår i ansikte och på öronen. Även då visste vi inte riktigt hur han hade dött.. barnen fick vinka hejdå från dörren in till pappa..
Begravningen var den 19 mars var det begravning, många människor kom dit och visa sitt stöd till oss, och sin sorg till pappa. Sedan blev han krimerad. Det tog ett tag innan han jordsattes (heter det så?) Ja i alla fall så ville vi att allt skulle vara klart, med rättegång och allt de där. Den 24 NOVEMBER blev allt klart, han fick livstids fängelse! Kan ni förstå, all denna jävla väntan.. det var så mycket hit och dit. Men äntligen var rättvisan på våran sida. Tack.. (fortsätter skriver på detta sen)
PARKGATAN? Där bor ju mamma och pappa.. det fanns inga bilder bara text. Systerdotter låg och kolla på tvn, jag ringde hem till mamma och pappa.. mamma svara tror ja, sedan fick ja prata med min äldsta syster.. jag fatta inte först, då uppfattade ja inte direkt va de sa, de har börjat komma tillbaka nu. - LÅS DÖRREN, STANNA INNE, PAPPA ÄR DÖD!!! Var några utav de ord ja kommer ihåg..
Jag var gravid, i vecka 29/30 nått. Jag ringde Simon som var påväg hem från jobbet, fick panik, sprang in i sovrummet så ja inte skrämde systerdotter.
Han trodde det hade hänt något med bebisen i magen, han fick panik. Jag sa till han att han bara skulle komma upp till lägenhete så fort som möjligt. Så kom han hem och jag berätta vad som hade hänt.
Tittade igen på internet, de stod : Man skjuten i buken. Så ja trodde att pappa skulle klara sig, jag var säker på det. Även fast jag precis hade hört syster säga att pappa var död, men det fanns väl inte i min värld.
Sedan uppdatera ja sidan, då dök bilden upp.. bilden på deras hus, med mammas och pappas bil insvängd upp på grusplätten som de har framför huset, poliser, ambulanser. Simons föräldrar kom hem till oss, vi ringde polisen och de kom. Mördaren var fortfarande på fri fot och de hade ingen aning om var han var, så vi var tvungna att stanna hemma så han inte var ute efter någon annan. Poliserna var tvungna att vänta på klartecken så de kunde åka till brålanda med oss. Vi åkte runt 7-8 tror ja. Kom till brålanda och alla var samlade i brandkårensövervåning, pappa var brandman. Så de var släkt där, präst, någon hjälporganisation och pappas arbetskompisar. Det var hemskt, fick syn på mamma och då brast allt, jag hade gråtit innan men i chock, och när såg mamma var det helt andra känslor som kom. Det gjorde ont, fruktansvärt ont i kroppen. Eftersom mördaren fortfarande inte var fast så skulle vi få bo på hemlig plats, ifall att. Vi åkte med ill fart med polisbil till Quality hotel i vänersborg och sov där, utanför våra dörrar satt poliser och vakta hela tiden. Dagen efter runt 12 på förmiddagen fick vi reda på att de tagit fast mördaren, i mellerud, vilken lättnad det var.Vi visste inte hur pappa hade dött riktigt, vi fick komma in i huset efter någon vecka tror ja. det lukta fan och var hemskt.
Den 19 februari fick vi säga hejdå till pappa, i "dödsrummet" vid NÄL. Många hade sagt innan att han skulle vara lite vit, inte så farligt. Men det var hemskt, riktigt hemskt. Han hade ju massa sår i ansikte och på öronen. Även då visste vi inte riktigt hur han hade dött.. barnen fick vinka hejdå från dörren in till pappa..
Begravningen var den 19 mars var det begravning, många människor kom dit och visa sitt stöd till oss, och sin sorg till pappa. Sedan blev han krimerad. Det tog ett tag innan han jordsattes (heter det så?) Ja i alla fall så ville vi att allt skulle vara klart, med rättegång och allt de där. Den 24 NOVEMBER blev allt klart, han fick livstids fängelse! Kan ni förstå, all denna jävla väntan.. det var så mycket hit och dit. Men äntligen var rättvisan på våran sida. Tack.. (fortsätter skriver på detta sen)
